Oftast så brukar det inte mer än ett par dagar med lugn och ro och snälla barn så har jag återhämtat mig. I helgen kändes det som jag aldrig skulle bli densamma. Jag var fullständigt slut. Grät för ingenting...
Hur blev det så?
Jag tror att sånt händer när man minst anar det... Att när det väl sker kan man inte förhindra det.. Jag måste rida ut vågen. Ta itu med alla saker som tynger mig. Beta av issue för issue till axlarna känns lätta igen och jag kan fortsätta njuta av vardagen.
Barnen ger mycket oro - så är det. Hur har jag kunnat tro något annat? Tonåringarna utmanar livet och det sätter hela familjen på prov.
Jag och maken måste vara överens om hur vi ska hantera situationen - hur ofta händer det att man tänker exakt lika? Inte ofta!
Nya konflikter uppstår.... Det blir som en negativ spiral 😞
Igår hade jag en riktigt bra dag. Du ser - det har redan vänt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar